I hennes små skor

Stegen ekar fortfarande i mitt huvud, varje steg ett hart slag, varje steg suger ut all luft ur lungorna. Stegen som ar borjan pa slutet, eller slutet pa borjan. Det var nog bara tre vaningar men nu i efterhand tror jag att det var minst elva, tjugotva sma trappor som tog flera timmar att ta sig ner for. Kommer du ihag nar du tittade pa mig och du trodde att du sag i mitt ansikte hur varenda liten bit av mitt hjarta grusades for att lagga sig pa trappstegen. Men pa nagot satt tog vi oss till bilen, du sa inte sa mycket men jag kande hur allt hade forandrats. Men nar jag tittade upp for att mota dina ogon sag jag att en sak hade inte forondrats. Hela var varld var upp och ner, men vi, vi var fortfarande vi. Precis som alltid, precis som det skulle vara. Vi skulle samlat pa tarar, da hade vi blivit rika.